En mamma om att få beskjedet om PKU

Vi firade jul i en stuga på landet när de ringde från sjukhuset. Vi visste ingenting, samtalet kom som en chock, jag var så rädd att hon skulle dö! Jag kunde inte prata färdigt, utan min dotters pappa fick ta över telefonen, minns jag.

Några timmar senare packade vi in vår fyra dagar gamla dotter och hennes då 2-åriga syster i bilen och åkte ner till Lund. Under bilfärden ringde min mamma, som läst om PKU på internet och förstått att det åtminstone inte var fara för livet. Hon sa att vår dotter skulle behöva bli vegetarian, men att hon i alla fall inte skulle dö.

Jag fick pumpa ur mjölk i början och skriva upp allt vår dotter fick. Pressen gjorde att mjölken sinade. Det kändes så bittert, för de första dagarna hade amningen fungerat så bra. Jag hade svårt att se mammor som ammade, när vi satt där med två olika flaskor och antecknade och räknade.

Som tur var stod min dotters pappa med båda fötterna på jorden, även under den första jobbiga tiden. Han har det av sin mamma: ”Vi tar det som det kommer och det blir nog bra till slut” tänker han.

Personalen i PKU-teamet var helt underbar, det hjälpte mycket. Speciellt vår dietist var fantastisk. Vi fick hennes privata mobilnummer och kunde ringa när vi ville.